Den farliga färgen

Jag skulle sitta och skriva på min B-uppsats som handlar om hur barn uppfattar en könsneutral barnbok, men är jag satte mig och läste in mig på Fanny Ambjörnssons forskning om färgen rosa blev jag så upprörd att jag kände att jag måste skriva ett litet blogginlägg.

Hennes forskning visar att föräldrar som skriver under på rådande jämställdhetsideal undviker att klä sina barn i rosa, oavsett om det är pojkar eller flickor. Och vad gör då detta kan man ju undra? Varför blir Sophie så frustrerad nu då? Jo, det är nämligen så att denna Fanny inte är särskilt bakom flötet alls utan lyckas förklara hur detta hänger ihop med rådande normer kring kön i samhället på ett så tydligt sätt att jag inte kan låta bli att reagera.

Vi tar det "från början". Begreppet jämställdhet lanserades under sent 1960-tal och syftet med ett nytt begrepp när det kom till relationer mellan kön var att det nu skulle handla om både män och kvinnor. Det skulle gå från att vara en kvinnosak till något som gällde båda könen. "Tanken var nämligen att nya krav skulle ställas på båda könen" skriver Fanny. Idag verkar vi alla i det här landet så otroligt välvilligt inställda till jämställdhet, klart vi ska vara jämställda. Men blev det som tanken var? Kom det att förändras efter 1960-talet så att det handlade om nya krav på både män och kvinnor? I en internationell jämförelse är Sverige ett föregångsland men när vi tittar på hur politiken blivit i praktiken så har det fortsatt att vara ett kvinnoprojekt. Det handlar främst om att kvinnor ska förändra sig och sitt beteende. Detta märks tydligt när det kommer till färgen rosa som Fanny forskat kring.

Varför vill inga föräldrar klä sina barn i rosa? Jo för att rosa är idag (sedan runt 1950-talet) en färg som tydligt är kopplad till kvinnlighet och kvinnor ligger som bekant under män i status och makt. Vad som händer då när föräldrar i sin goda ambition vill försöka göra skillnad och sudda ut gränserna mellan könen är att rosa väljs bort! Vi tar bort det kvinnligt kodade och så klär vi alla barn i mer neutrala kläder som grönt, blått, gult, svart osv. Ja, det var väl bra kan man ju tycka. Alla barn kläs ungefär lika. Ska hon hålla på och vrida ännu mer på det nu? JA, tänk att det ska hon. =) Det är problematiskt att det alltid är det som uppfattas som kvinnligt som ses som problematiskt. Detta gör att det manliga fortsätter att vara normen och det kvinnliga ligger kvar där nere under och skvalpar! I Fannys forskning vill inga föräldrar klä sina pojkar i rosa, jag vet att det finns föräldrar som är undantag men dessa ingår inte i hennes forskning, utan det framstår som då som att jämställdheten gått över styr. Fanny kopplar detta Yvonne Hirdmans genussystem när det framgår tydligt att det manliga ständigt ligger högre i makt och status än det kvinnliga och att det då blir problematiskt när män/pojkar tar ett steg tillbaka i sin hierariska ordning? Varför klättra neråt på stegen när en kan fortsätta uppåt?

Ja det är ju en väldigt bra fråga. Jag vet inte hur ni känner men jag blir frustrerad av att läsa om hur det ständigt är flickor som ska anpassas till den rådande manliga normen. Fanny har ett exempel som inte handlar om rosa men om hur en mamma berättar att hon "är orolig för att dottern ska växa upp till en snäll och lydig flicka som städar och ordnar för männen i sin omgivning utan att själv få credit." Den här mamman har två barn i samma ålder, tvillingar, och det är dottern som blir ett förändringsobjekt i jämställdhetens tecken. Den här mamman hade arbetet som lärare ett tag och sett hur ett gäng pojkar tagit så mycket plats i klassrummet att hon som lärare helt fått ägnat sig åt pojkarna medan flickorna skötte sig själv och arbetade på. När mamman pratar om detta blir hon frustrerad och orolig för sin dotters framtid. Men det spännande är att hon bara pratar om att hon vill att hennes dotter ska ta för sig och inte bara bli snäll och lydig men hon nämner inte något om att hennes son eventuellt skulle behöva fostras annorlunda. Det var när jag läste det här som jag tände till. Inte på mamman, eller på någon speciell, utan på fenomenet. I den här klassrumssituationen tycker i alla fall jag att det känns sjukt onödigt att vi ska "stöka till" de barn som är duktiga och sköter sig. (Sen kan vi diskutera vad som värderas som duktigt osv men det tar vi en annan gång.) Men om vi har en svartvit och stereotyp bild i ett klassrum där 5 pojkar kastar grejer på varandra, ropar rakt ut, inte tar hänsyn och sedan 5 flickor som sitter ner, väntar på sin tur, lyssnar på varandra, arbetar "med det dom ska", och sen har vi 10 andra barn som vi nu ska forma efter en av dessa mallar. Vilken mall borde vi välja? Jag vill ogärna måla upp saker svart och vitt och väja såhär men jag tycker det finns en poäng nu och det är att synliggöra att det manliga är norm och att det blir ett problem, ett problem för alla!

Om vi tittar på samhället i stort och så kollar vi på våld till exempel. Män är mycket mer våldsamma än kvinnor. Män slår kvinnor och män slår män. Punkt. (Det finns alltid undantag.) I stort är det så att kvinnor är till mycket mindre problem för samhället än vad män är. Jobbigt att läsa för män? Ja kanske det. Men jag är lite less på att det vi ska förändra är kvinnor som ska bli som normen, mannen. Det kvinnliga är problem. Medan när jag tittar på världen omkring mig och ser hur män står för största delarna av problemen så verkar ju det rätt korkat att då alla ska bli som dom? När jag säger detta menar jag inte alla män är svin eller våldsamma eller djur eller något sånt utan bara att vi borde granska vår norm. Vrida och vända och se om det kanske är så att vi borde fostra våra söner annorlunda snarare än att ha våra döttrar som förändringsobjekt.

Jag minns min fd arbetskollega Kajjan som skrev ett blogginlägg i september förra året om våldtäkt och hur man som tjej säkrar att få en våldtäktdom fälld. Det var ett klockrent inlägg som jag tycker väldigt tydligt visar hur snett det kan bli när vi har en ensidig manlig norm. Det är nästintill omöjligt att få en våldtäkt fälld och hade vi haft en kvinnlig norm tror det hade sett helt annorlunda ut. Spännande att spekulera. Hur grymt hårt straff hade det inte varit för våldtäkt då?

Även författaren Katarina Wennstam skrev en krönika ungefär samtidigt som Kajjan skrev sitt blogginlägg. Katarina Wennstam vänder också på det och frågar sig varför inte samhället, och framför allt männen, protesterar på den bild som målas upp om män som dumma i huvudet som inte förstår om en kvinna/tjej vill ha sex med dom eller inte. Hon menar också att det kanske är dags att se över hur vi fostrar våra pojkar och att vi faktiskt måste sätta ner foten och säga ifrån om att män inte skulle vara förmögna att fatta vettiga beslut. Såhär skrev hon:

Det är något fruktansvärt fel på ett samhälle som år 2013 inte har vett att sätta ner foten gentemot killar och män och säga att det där förstår du väl att det inte är rimligt? Att det inte är okej att behandla kvinnor på det sättet?

Varför säger inte samhället emot?

Alla som har det minsta erfarenhet av hur normala killar fungerar i sexuella situationer vet att de flesta kan ta ett sent nej och inte vill ha sex med en tjej som inte är med på noterna.

Ja hur kommer det sig då att vi fortfarande ser det som att "det är flickorna som ska kläs om, uppmuntras att ta plats och erövra de manliga domänerna. Inte tvärt om" (Ambjörnsson)? Jag som mamma till två söner kan helt ärligt att jag är rädd för vilken kvinnosyn dom kommer ha som vuxna, eller kanske än mer vad dom kommer ha för kvinnosyn i tonåren och upp till dom är 30. Jag har ingen dotter så jag vet inte vad jag hade varit orolig för då och antagligen hade jag fallit i samma fälla som alla andra jämställdhetsmedvetna föräldrar och undvikigt rosa och försökt få min tjej att ta plats, som killarna. Och till er med döttrar säger jag bara en sak: FORTSÄTT SÅ!! Det är grymt viktigt att tjejer får ta plats och höras lika mycket som killar! Men måste det ske på bekostnad av skala bort allt som kodas som kvinnligt? Ja jag tror nästan det....om inte vi med söner sätter igång och bejakar våra killars feminina sidor. Till er med söner vill säga: våga använd rosa, våga uppmuntra de fina feminina egenskaperna som omtänksamhet, uppmuntra känslor. Det är så lätt att trampa över och gå "över gränsen" till det kvinnliga. Jag börjar tyvärr mer och mer landa i att vi måste få män över på den rosa sidan för att vi ska uppnå förändring. För er som följt med enda till slutet vill jag tipsa om en instagramkonto som heter machokulturen och sen kolla in FATTA Man som bland annat skriver:

FATTA MAN bygger på insikten om att dagens destruktiva manlighetsnormer är begränsande, och att vi tillsammans bör kämpa för en annan sorts manlighet. Det är ingen pojkes önskan att senare i livet kränka en annan människa genom sexuella övergrepp, det är normer och stereotyper som skapar den kultur där dessa handlingar utförs.

 Det får bli slutet på mitt inlägg. Det blev långt, men jag hoppas ni är några som orkat läsa. Jag menar inte att detta är en enda sanning som jag presenterar här. Jag förändras ständigt och min relation till feminism och jämställdhet utvecklas och "omvecklas" ständigt. Men om det är så att du gillade det här och är med på att vi, för allas, skull faktiskt måste börja diskutera mannen, och den heteorosexuella och manliga normen, så får du väldigt dela det här inläggen. Eller skriva ett eget bättre inlägg och dela, för nu vill jag diskutera! ;)

Tack för mig! Och god jul förresten. =) 

Förresten boken jag fokuserat kring är: Fanny Ambjörnssons "Rosa - den farliga färgen" som kom ut 2011.