Kloka ord om relationer!

Jag blev just tipsad om ett av Underbara Claras blogginlägg där hon skriver om relationer under småbarnsåren. Det är väldigt många som separerar under småbarnstiden och det förvånar mig verkligen inte. Speciellt inte nu när jag och min älskade man just kommit ut ur den dimman och börjar kunna se klart igen. (Även om dimman såklart gör sig påmind en hel del även med en 2-åring.....) Jag och Erik har länge sagt att vi inte ska göra slut under tiden vi har småbarn. Om inget väldigt hemskt händer som gör att det inte finns någon annan utväg såklart. Men vi har sagt i flera år att det verkar dumt att ge upp när man har en bebis som kräver allt av oss. Vi har tänkt att det måste vara svårt att veta om det verkligen är vår relation det är fel på eller om vi har fått ett annat liv med andra krav som man får när man får barn.

Nu i "efterhand" är jag väldigt glad för att vi hade pratat om det redan innan Gabriel ens låg i magen. Låt mig säga såhär, vi och säkerligen många andra har haft det otroligt tufft fram tills nu. Plötsligt har vi tid för varandra igen! Wow! Jag var väldigt nervös för jag var rädd för att det skulle bli svårt att "hitta tillbaka" (även om vi inte varit ifrån varandra...), men att hitta glöden och passionen i förhållandet. Jag hade nästan trott att det var så livet blev när man hade varit tillsammans några år. Poff så var passionen borta och man älskade varandra som bästa vänner istället. Men nej...så var det inte! Det är en otrolig känsla att komma tillbaka från dimman och se att vi fortfarande tycker om varandra lika mycket eller till och med mer än för 2-3 år sedan. Fantastiskt! Och om just det här skriver Underbara Clara så bra om tycker jag:


 "När man precis blivit ihop kanske man har en dålig dag, eller vecka i relationen. När man har varit ihop längre kan man ha dåliga månader. När man levt ihop ett helt liv kanske man kan tänka tillbaks och minnas att de där tre åren, dom var inte så bra. Men sedan vände det igen.  När något känns svårt eller fel i livet är det inte konstigt att man drabbas av panik. Vettskrämd vänder man på varje sten och försöker komma på vad som är fel. Börjar ändra på det och det och det och det…problemet är att under press fattar man ofta ogenomtänkta  beslut – ibland blir det bara ännu värre.

Jag tror på att försöka se tiden an. Våga vänta lite. Sitta still i båten tills vinden mojnat. Plötsligt kanske man anar land."

Dessa ord vill jag skicka med alla idag! Våga orka lite till för jag tror faktiskt att det vänder! Alla relationer är inte sunda och bra att hålla sig kvar i, det vet jag mycket väl! Men dom allra flesta tror jag tjänar på att sätta sig ner och andas en stund och vänta ut stormen!

Lycka till!

P.S. Här är hela inlägget från Underbara Clara: http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/sitta-still-i-baten/ D.S.