Gomorron Sverige gav mig rätt mycket idag. Dom hade ett inlägg om en ny bok som släppts som handlar om livet som småbarnsförälder. Och då kan man tänka....okej en till sån! Men nej! Det här är den oretucherade versionen. Boken heter Hormoner & hemorrojder och författarna var och berättade om boken i morgonsoffan. Flera rubriker antyder till sånt som författarna tycker att någon borde ha berättat innan man fick barn. Boken handlar alltså om det inga berättar om. Det tabu-belagda! Alltså hur otroligt(!) påfrestande och jobbigt det är första tiden i barnets liv. Var gränsen går när det börjar lätta är säkert väldigt individuell men många föräldrar verkar eniga om att det blir lättare.
Jag är väldigt intresserad av det här ämnet. Och jag var i en diskussion på Facebook för inte så länge sen som handlade om ifall det är tabu att berätta om hur jävligt det är att väckas x antal ggr natt och kanske sova 5 timmar som är upphackade i korta pass eller om det är helt fritt fram att lägga fram det. Vi var två mammor som tycker att det finns ett väldigt tabu kring att få klaga på föräldrarollen och baksidan av den medan en kompis till mig inte alls höll med. Och det här är lite samma sak som dom är ute efter i boken (och bloggen för det finns en blogg med samma namn som boken). Dom ville skapa ett forum där det var okej att lyfta baksidorna, eller rättare sagt alla bitar av föräldraskapet.
Jag vet att väldigt många är skeptiska till den här typen av öppenhet som boken verkar ha, och som jag har också för den delen. Varför dela allt med andra? Allt säger jag inte att man ska dela, det ska såklart vara individuellt vad man vill dela med sig av. Men det författarna lyfte fram i intervjun var att det gav dom enormt mycket att få skriva om det här och få tankar från andra och få höra att dom inte var ensamma och det gav dom också en distans. Det blev lättare att hantera och det blev till och med komiskt. Många kanske tänker att är tabu att prata om det enormt jobbiga för att det då kanske låter som att man ångrat sig eller inte älskar sitt barn eller så. Men för mig hänger det där inte ihop alls. Att få barn är något alldeles speciellt, det är extremt svårt att förklara känslobitarna i relationen, och dom kanske inte behöver förklaras utan dom får upplevas om man väljer att gå den vägen. Men att för mig få uttala saker som att jag faktiskt inte alls ser fram emot en till föräldraledighet, inte som den såg ut då med så lång tid hemma i alla fall, är väldigt skönt! Och det motsäger inte det minsta att jag inte vill ha fler barn, för det vet dom som känner mig att det vill jag sjukligt gärna ha!
Sen tror jag också att det finns en annan vinst med att få reda på även de jobbiga bitarna innan man är i dom och det är att jag tror man upplever dom mindre jobbiga då. Det är lite som en barnmorska sa på en föräldrautbildning(som borde heta förlossningsutbildning) ett par månader innan förlossningen. "Här när ni öppnas 7-8 cm kommer ni bara vilja dö. Det kommer göra så otroligt ont så ni bara vill lägga er ner och dö." En i gruppen frågade varför hon sa så, det var ju inte så peppande tyckte hen. Då svarade barnmorskan: "Jo för att nu har ni hört det här en gång och då kommer ni att vara beredda på det och det kommer göra upplevelsen lättare att handskas med." Och det där tror jag skarpt på. Ju mer kunskap man får desto bättre kan man hantera alla situationer man möter!
Det tar tid att lära känna sitt barn. Det är tumultartat att bli förälder, antagligen extra mycket första gången. Min gissning är att min Erik skulle haft en helt annan upplevelse av första tiden med vårt barn om han hade fått mer kunskap innan om även dom outalade sidorna av föräldraskapet. Det kanske t.o.m. kunde förändrat att han under 1,5 år känt att han inte ville ha fler barn. Det kan ingen svara på såklart och Erik själv får ju tycka om det. Men det jag vill säga är att chocken som kom till mig och till många andra föräldrar när Gabriel var runt 3-4 månader inte hade varit en chock om jag vetat om det jobbiga.
Det var allt för mig idag! /The Foxy Lady
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar