Jag har tagit hostmedicin till natten nu i 5 dagar för att kunna sova på nätterna. Den innehåller nån form av morfin och det får mig ju verkligen att somna och sova lugnt hela natten. Det är awesome! Men det finns hemska biverkningar av det här som har lite anknytning till boken om småbarnsföräldrar som jag skrev om härom dagen. Efter förlossningen för drygt 2,5 år sedan fick jag hemorojder som ett brev på posten. Och detta har förföljt mig sedan dess! Det är hemskt! Och nu är det tillbaka p.g.a. att hostmedicinen gör mig hård i magen.
Ni lyckliga människor som sluppit hemorojder måste lova mig att verklgien uppskatta det! Det är hemskt att verkligen bäva för att gå på toaletten och jag drar ut på det in i det längsta. Varför undrar ni då som fortfarande är ovetande om vad som händer....Det gör helt enkelt så fruktansvärt ont att gå på toaletten. Det är inte ovanligt att jag sitter och gråter för att det gör så ont. Sen gör det dessutom ont att sitta en stund efteråt. Fy sjutton!!!
Det här är det inte värt för att slippa hosta och få sova. Det gör alldeles för ont. Så från och med nu ska jag sluta ta dom här drogorna och uthärda hostan ändå. Så får jag hoppas hemorojdern ger sig snart den med.
Ha en bra dag!
/The Foxy Lady
tisdag 12 mars 2013
måndag 11 mars 2013
Negativa erfarenheter föder engagemang
Jag har inte funderat så mycket över det här med att vi studenter har begränsningar kring hur mycket sjuka vi får vara. I en vanlig kurs får vi missa 2 av 7 seminarier och dessa kompletteras då med en skriftlig uppgift. Det kan jag förstå, men även det blir att ge ett straff för att man blivit sjuk. Dock kan jag förstå det. Komplettering är förståeligt. Att man dock bara får missa 2 seminarier och sen behöva läsa om hela kursen om man missar fler tycker jag dock är helt orimligt! Om man klarar tentamen och gör kompletteringar borde man ändå kunna få godkänt.
Anledningen till att jag funderar mycket på det här nu och såklart för att jag själv blivit väldigt sjuk i influensa och har feber i 7 dygn. Idag är min första feberfria dag. Nu går jag tyvärr ingen vanlig kurs på min högskola utan jag har VFU-kurs, en verksamhetsförlagd kurs (är ungefär som praktik), och där har vi väldigt strikta regler att följa. Vi måste vara på en förskola 8 timar per dag i 5 veckor i den här kursen. Vi får högst missa 5 dagar som vi sen får ta igen i efterhand. Idag blir det dag 6 som jag är hemma och jag vet inte vad som kommer att hända nu. Egentligen måste jag göra om hela min VFU-kurs eftersom jag kommer att ha missat för många dagar, men jag har fortfarande något hopp om att detta ska gå att ordna.
Jag tycker att det är HELT SJUKT att man inte kan få bli sjuk. VFU är dessutom något som är relativt lätt att bara ta igen exakt så många dagar som man har missat. Varför har jag som student ingen som helt rättighet att få vara sjuk? Hade jag haft en vanlig kurs och inte VFU nu hade det varit mycket bättre för antagligen hade jag inte haft 3 obligatoriska moment under samma vecka då vi bara haft det så en enda vecka sedan vi började i höstas. Men nu under VFU-kursen är jag förbjuden att bli långvarigt sjuk. Det känns diskriminerande! Jag har haft en helt hemsk vecka och inte kunnat röra mig ur soffan och inte orkat göra något alls!! Varför ska jag straffas för det? Är det inte straff nog att jag måste ta mig till min VFU-plats under nästa kurs och vara där ett antal dagar trots att jag är igång med en ny kurs. Det kommer ge mig väldigt mycket jobb och stress och den notan tycker jag räcker. Varför ska jag kastas ut ur kursen? Det finns faktiskt ingen anledning till det i det här fallet. Inte om jag tar igen och kan klara kursmålen! Eller? Om någon har en bra förklaring så ge mig gärna den!
Nu har jag den här erfarenheten! Jag har känt på diskrimineringen och det gör att jag idag brinner mycket mer för frågor om studenters rättigheter än vad jag gjorde för två veckor sen. Hur ska man gå till väga för att förändra detta? Jag är förälder och pluggar och det är det många fler än jag som är. Jag kan inte vabba alls för det funkar inte när man pluggar, vilket gör att flera av dom med barn hoppar av för att det inte fungerar. Så tråkigt! Studenter, ska vi ta oss till kåren och börja kämpa för våra rättigheter?? Who's with me?
/The Foxy Lady
Anledningen till att jag funderar mycket på det här nu och såklart för att jag själv blivit väldigt sjuk i influensa och har feber i 7 dygn. Idag är min första feberfria dag. Nu går jag tyvärr ingen vanlig kurs på min högskola utan jag har VFU-kurs, en verksamhetsförlagd kurs (är ungefär som praktik), och där har vi väldigt strikta regler att följa. Vi måste vara på en förskola 8 timar per dag i 5 veckor i den här kursen. Vi får högst missa 5 dagar som vi sen får ta igen i efterhand. Idag blir det dag 6 som jag är hemma och jag vet inte vad som kommer att hända nu. Egentligen måste jag göra om hela min VFU-kurs eftersom jag kommer att ha missat för många dagar, men jag har fortfarande något hopp om att detta ska gå att ordna.
Jag tycker att det är HELT SJUKT att man inte kan få bli sjuk. VFU är dessutom något som är relativt lätt att bara ta igen exakt så många dagar som man har missat. Varför har jag som student ingen som helt rättighet att få vara sjuk? Hade jag haft en vanlig kurs och inte VFU nu hade det varit mycket bättre för antagligen hade jag inte haft 3 obligatoriska moment under samma vecka då vi bara haft det så en enda vecka sedan vi började i höstas. Men nu under VFU-kursen är jag förbjuden att bli långvarigt sjuk. Det känns diskriminerande! Jag har haft en helt hemsk vecka och inte kunnat röra mig ur soffan och inte orkat göra något alls!! Varför ska jag straffas för det? Är det inte straff nog att jag måste ta mig till min VFU-plats under nästa kurs och vara där ett antal dagar trots att jag är igång med en ny kurs. Det kommer ge mig väldigt mycket jobb och stress och den notan tycker jag räcker. Varför ska jag kastas ut ur kursen? Det finns faktiskt ingen anledning till det i det här fallet. Inte om jag tar igen och kan klara kursmålen! Eller? Om någon har en bra förklaring så ge mig gärna den!
Nu har jag den här erfarenheten! Jag har känt på diskrimineringen och det gör att jag idag brinner mycket mer för frågor om studenters rättigheter än vad jag gjorde för två veckor sen. Hur ska man gå till väga för att förändra detta? Jag är förälder och pluggar och det är det många fler än jag som är. Jag kan inte vabba alls för det funkar inte när man pluggar, vilket gör att flera av dom med barn hoppar av för att det inte fungerar. Så tråkigt! Studenter, ska vi ta oss till kåren och börja kämpa för våra rättigheter?? Who's with me?
/The Foxy Lady
torsdag 7 mars 2013
Äntligen lite litteratur om verkligenheten med småbarn
Gomorron Sverige gav mig rätt mycket idag. Dom hade ett inlägg om en ny bok som släppts som handlar om livet som småbarnsförälder. Och då kan man tänka....okej en till sån! Men nej! Det här är den oretucherade versionen. Boken heter Hormoner & hemorrojder och författarna var och berättade om boken i morgonsoffan. Flera rubriker antyder till sånt som författarna tycker att någon borde ha berättat innan man fick barn. Boken handlar alltså om det inga berättar om. Det tabu-belagda! Alltså hur otroligt(!) påfrestande och jobbigt det är första tiden i barnets liv. Var gränsen går när det börjar lätta är säkert väldigt individuell men många föräldrar verkar eniga om att det blir lättare.
Jag är väldigt intresserad av det här ämnet. Och jag var i en diskussion på Facebook för inte så länge sen som handlade om ifall det är tabu att berätta om hur jävligt det är att väckas x antal ggr natt och kanske sova 5 timmar som är upphackade i korta pass eller om det är helt fritt fram att lägga fram det. Vi var två mammor som tycker att det finns ett väldigt tabu kring att få klaga på föräldrarollen och baksidan av den medan en kompis till mig inte alls höll med. Och det här är lite samma sak som dom är ute efter i boken (och bloggen för det finns en blogg med samma namn som boken). Dom ville skapa ett forum där det var okej att lyfta baksidorna, eller rättare sagt alla bitar av föräldraskapet.
Jag vet att väldigt många är skeptiska till den här typen av öppenhet som boken verkar ha, och som jag har också för den delen. Varför dela allt med andra? Allt säger jag inte att man ska dela, det ska såklart vara individuellt vad man vill dela med sig av. Men det författarna lyfte fram i intervjun var att det gav dom enormt mycket att få skriva om det här och få tankar från andra och få höra att dom inte var ensamma och det gav dom också en distans. Det blev lättare att hantera och det blev till och med komiskt. Många kanske tänker att är tabu att prata om det enormt jobbiga för att det då kanske låter som att man ångrat sig eller inte älskar sitt barn eller så. Men för mig hänger det där inte ihop alls. Att få barn är något alldeles speciellt, det är extremt svårt att förklara känslobitarna i relationen, och dom kanske inte behöver förklaras utan dom får upplevas om man väljer att gå den vägen. Men att för mig få uttala saker som att jag faktiskt inte alls ser fram emot en till föräldraledighet, inte som den såg ut då med så lång tid hemma i alla fall, är väldigt skönt! Och det motsäger inte det minsta att jag inte vill ha fler barn, för det vet dom som känner mig att det vill jag sjukligt gärna ha!
Sen tror jag också att det finns en annan vinst med att få reda på även de jobbiga bitarna innan man är i dom och det är att jag tror man upplever dom mindre jobbiga då. Det är lite som en barnmorska sa på en föräldrautbildning(som borde heta förlossningsutbildning) ett par månader innan förlossningen. "Här när ni öppnas 7-8 cm kommer ni bara vilja dö. Det kommer göra så otroligt ont så ni bara vill lägga er ner och dö." En i gruppen frågade varför hon sa så, det var ju inte så peppande tyckte hen. Då svarade barnmorskan: "Jo för att nu har ni hört det här en gång och då kommer ni att vara beredda på det och det kommer göra upplevelsen lättare att handskas med." Och det där tror jag skarpt på. Ju mer kunskap man får desto bättre kan man hantera alla situationer man möter!
Det tar tid att lära känna sitt barn. Det är tumultartat att bli förälder, antagligen extra mycket första gången. Min gissning är att min Erik skulle haft en helt annan upplevelse av första tiden med vårt barn om han hade fått mer kunskap innan om även dom outalade sidorna av föräldraskapet. Det kanske t.o.m. kunde förändrat att han under 1,5 år känt att han inte ville ha fler barn. Det kan ingen svara på såklart och Erik själv får ju tycka om det. Men det jag vill säga är att chocken som kom till mig och till många andra föräldrar när Gabriel var runt 3-4 månader inte hade varit en chock om jag vetat om det jobbiga.
Det var allt för mig idag! /The Foxy Lady
Jag är väldigt intresserad av det här ämnet. Och jag var i en diskussion på Facebook för inte så länge sen som handlade om ifall det är tabu att berätta om hur jävligt det är att väckas x antal ggr natt och kanske sova 5 timmar som är upphackade i korta pass eller om det är helt fritt fram att lägga fram det. Vi var två mammor som tycker att det finns ett väldigt tabu kring att få klaga på föräldrarollen och baksidan av den medan en kompis till mig inte alls höll med. Och det här är lite samma sak som dom är ute efter i boken (och bloggen för det finns en blogg med samma namn som boken). Dom ville skapa ett forum där det var okej att lyfta baksidorna, eller rättare sagt alla bitar av föräldraskapet.
Jag vet att väldigt många är skeptiska till den här typen av öppenhet som boken verkar ha, och som jag har också för den delen. Varför dela allt med andra? Allt säger jag inte att man ska dela, det ska såklart vara individuellt vad man vill dela med sig av. Men det författarna lyfte fram i intervjun var att det gav dom enormt mycket att få skriva om det här och få tankar från andra och få höra att dom inte var ensamma och det gav dom också en distans. Det blev lättare att hantera och det blev till och med komiskt. Många kanske tänker att är tabu att prata om det enormt jobbiga för att det då kanske låter som att man ångrat sig eller inte älskar sitt barn eller så. Men för mig hänger det där inte ihop alls. Att få barn är något alldeles speciellt, det är extremt svårt att förklara känslobitarna i relationen, och dom kanske inte behöver förklaras utan dom får upplevas om man väljer att gå den vägen. Men att för mig få uttala saker som att jag faktiskt inte alls ser fram emot en till föräldraledighet, inte som den såg ut då med så lång tid hemma i alla fall, är väldigt skönt! Och det motsäger inte det minsta att jag inte vill ha fler barn, för det vet dom som känner mig att det vill jag sjukligt gärna ha!
Sen tror jag också att det finns en annan vinst med att få reda på även de jobbiga bitarna innan man är i dom och det är att jag tror man upplever dom mindre jobbiga då. Det är lite som en barnmorska sa på en föräldrautbildning(som borde heta förlossningsutbildning) ett par månader innan förlossningen. "Här när ni öppnas 7-8 cm kommer ni bara vilja dö. Det kommer göra så otroligt ont så ni bara vill lägga er ner och dö." En i gruppen frågade varför hon sa så, det var ju inte så peppande tyckte hen. Då svarade barnmorskan: "Jo för att nu har ni hört det här en gång och då kommer ni att vara beredda på det och det kommer göra upplevelsen lättare att handskas med." Och det där tror jag skarpt på. Ju mer kunskap man får desto bättre kan man hantera alla situationer man möter!
Det tar tid att lära känna sitt barn. Det är tumultartat att bli förälder, antagligen extra mycket första gången. Min gissning är att min Erik skulle haft en helt annan upplevelse av första tiden med vårt barn om han hade fått mer kunskap innan om även dom outalade sidorna av föräldraskapet. Det kanske t.o.m. kunde förändrat att han under 1,5 år känt att han inte ville ha fler barn. Det kan ingen svara på såklart och Erik själv får ju tycka om det. Men det jag vill säga är att chocken som kom till mig och till många andra föräldrar när Gabriel var runt 3-4 månader inte hade varit en chock om jag vetat om det jobbiga.
Det var allt för mig idag! /The Foxy Lady
Yes Gudrun is back!
Jag såg ett klipp från Gomorron Sverige som gjorde mig väldigt glad. Det var Gudrun Schyman som berättade att hon ska kandidera till en av talespersonsposterna för Fi igen. YES! Jag älskar Gudrun och hon behövs verkligen i fronten på Fi! Hon sitter på så fantastiskt mycket kunskap och det märks att hon är inläst. Hon kopplar ihop kivnnohat och rasism och menar på att feminismen behövs för att få bort rasismen. Hon tar även upp att vi inte kan se jämställdhetsproblemen som så lättlösta utan att vi måste se sambanden mellan mäns våld mot kvinnor och att kvinnor får lägre lön än män. Jag är jätteglad för att hon vill tillbaka. Jag måste också säga att hon faktiskt inte är vald ännu utan det är i april som valet ska ske. Men jag hoppas att hon blir vald. Det är viktigt för Fi att få en känd frontperson.
Och jag håller verkligen med henne i det hon svarar på frågan "Varför vill du tillbaka?"
FÖR ATT JAG STÅR INTE UT LÄNGRE!!!
I nästa val måste vi få se en förändring! Kom igen nu!
/Foxy
Och jag håller verkligen med henne i det hon svarar på frågan "Varför vill du tillbaka?"
FÖR ATT JAG STÅR INTE UT LÄNGRE!!!
I nästa val måste vi få se en förändring! Kom igen nu!
/Foxy
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)