Leka krig - bara för pojkar?

Jag läser just nu en kurs som heter "Barns lek och existensiella frågor" och har idag och igår jobbat med en av våra kursböcker som heter I lekens värld som är skriven av Birgitta Knutsdotter Olofsson. Hon skriver själv i förordet att den här boken "är en popularisering av det som jag kommit fram till i min forskning om lek" (s. 5). Hon har alltså tagit sin forskning och "förenklat" den så att fler ska kunna ta till sig av hennes teorier, antar jag. Varför skulle hon annars göra det? Igår när jag hade ett seminarium hade jag inte läst hela boken men då togs det upp delar av hennes bok där hon verkade slå fast att bara pojkar leker krigslekar och att pojkar har ett större behov av detta än flickor. Jag tyckte (såklart) att det här lät helt befängt och satte mig idag för att läsa dom delarna av boken och mycket riktigt framstårför hennes genussyn otroligt gammal och omodern för att ingå i en förskollärarutbildning 2013 i Sverige.

Såhär står det på s. 96: "I vår kultur hör aggressivitet, framåtanda och kamplust samma med det manliga könsrollsmönstret. Men barn växter upp med en 'drös av tanter' runt sig. Eftersom flickor slutar bråkleka så tidigt, förstår vuxna kvinnor inte leken." Och sen vidare på s. 107 skriver hon om hur det finns fullt med material och lekvrår för flickornas lek, t.ex. dockvrån men så undrar hon var krigsvrån finns. Hon menar på att eftersom det knappt existerar manlig personal så är det en enorm utmaning för förskollärarna att utmana och utveckla pojklekarna. Hon skriver också om hur pojkarna kan förgylla flickornas docklek genom att bidra med spänningsmoment som eldsvåda eller rån eller likande.

Jag blir rädd för sättet hon skriver. Hon skriver bara att såhär är det och det verkar inte vara mycket vi kan göra åt oss utan att det bara är för förskolan och förskollärarna att anpassa verksamheten så att det finns plats för båda könens lekar. Och då inte för att alla barn behöver eller vill leka krig vs. familj utan för att vi måste tillfredställa pojkarnas aggression genom en krigsvrå. Hon skriver om varför krigslek kan behövas på det här sättet på s. 101: "För att en människa skall bli känslomässigt mogen krävs att hon får känna och ge uttryck åt sina känslor. De som ofta lägger locket på, inte vågar visa ilska, sin rädlsa eller sina tårar, kan så småningom förkväva sina känslor så att de inte längre upplevs." Detta blir för mig lite motsägelsefullt när hon sen skriver om hur det enbart är pojkar som har behov av att få leka ut sin aggression. Om det är så som hon skriver att vi kan förlora känsloupplevelser om vi inte får leva ut dom vore väl det bästa om alla barn(!!!!) fick möjlighet att leka lekar som tar fram alla känslor. Eller?!?

Det här inslaget i boken som jag fotat och lagt in här var det som gjorde mig allra mest upprörd. Hon skriver att om flickor hade haft behov av att leka krigslekar så hade dom gjort det eftersom det är många flickor som har krigsleksaker hemma eftersom de har bröder men eftersom dom inte gör det så tycker Olofsson att det faktumet är bevis för att krigsleken hör till pojkars lek. Nu råkar jag vara lite smått påläst på området genus (tack och lov) och jag vet att det inte går att slå fast vad som är biologiska skillnader och vad som är miljöpåverkan när det kommer vad barn leker. Det är omöjligt att veta om flickor inte leker krig för att dom saknar det behovet eller om flickorna och pojkarna är så medvetna om vad som är korrekt lek för flickor reps. pojkar att dom helt enkelt inte överskrider det accepterade. Jag har läst en artikel av Hellman och hon beskriver hur både pojkar och flickor i 4-5-årsåldern är läskigt medvetna om vad som är manligt och vad som hör till ett pojkigt beteende. Och detta talar ju rakt emot Olofssons text enligt mig. 

I min upprördhet drog jag ner till Södertörns högskolebibliotek och letade upp Olofssons orginaltexter för jag ville veta vad i hela friden hon har för belägg för det hon skriver. Snopet nog hittade jag detta....

I hennes orginaltext är Olofsson väldigt tydlig med att skillnaderna i flickors och pojkars lek beror på social påverkan från vuxna. Här skriver hon om hur vi vuxna redan från spädbarnsåldern pratar olika och beter oss olika mot pojkar och flickor. I det jag fotat ger hon en mycket mer nyanserad bild än i den andra versionen och tydliggör att det är kulturellt betingat vilket kön som leker krigsleker då det finns andra kulturer än vår där flickor leker mer krig än pojkar och framför allt flera kulturer där båda könen leker lika mycket krig. Varför står inte denna nyansering med i den versionen vi har som kurslitteratur? I sin orginaltext finns inga spår av en föråldrad genussyn utan tvärtom skriver hon om hur vi vuxna förstärker skillnader mellan könen och att vi istället skulle kunna minska klyftan mellan pojkar och flickor med våra reaktioner. Helt vettigt! 

Plötsligt återfick författaren mitt förtroende. Men inte kursansvariga för min kurs! Hur i hela friden kan det vara okej att vi som läser till förskollärare serveras en bild av krigslek som något som vi måste erbjuda pojkar för de behöver verkligen den leken på ett annat sätt än flickor. Det var nämligen inte bara jag som tolkat hennes text på det sättet. Men jag kan nog garantera att det bara är jag som gått på djupet och kollat upp orginaltexten och nyanserat min förståelse av vad författaren egentligen menade! Våra lärare borde kopierat dom här avsnitten så vi kunde jämföra för att bara få den ena synen är katastrof när vi läser till förskollärare 2013!! Hemskt! Jag är sjukt upprörd men samtidigt stolt över mig själv som faktiskt kollat upp och gått på djupet med det här. 

Nu ska jag gå och käka pizza med Martin och Gabriel. Hej svejs! 

(Kommentera gärna!)